we are safe but we can't stop wondering, if this is it then who's fooling who?

Sitter i en kolsvart, stökig lägenhet och lyssnar på kent när jag borde plugga programmering. Tentan är imorgon och jag borde veta bättre än att tro att jag kommer klara den bara för att jag har löst två gamla tentauppgifter. Vid det här laget borde jag veta att bara för att jag har haft lätt för något förut så kommer det inte mirakulöst lösa sig och leda till ett mvg, nu måste jag jobba hårt för att bli godkänd. För jag måste bli godkänd nu. Jag orkar inte en besvikelse till, det går inte. Jag vet att det inte funkar att ha ett självförtroende kopplat till vad man presterar, men det går inte att bara släppa det rakt av heller. Jag jobbar på det, men det blir inte direkt bättre av att man kollar på gamla bilder på bilddagboken och inser att man var smalare, fastare och lyckligare trots hjärtesorg. Eller kan det vara så att jag romantiserar det förflutna? Jag ser bara festbilderna och olyckligast-i-världen-texterna, jag kommer inte ihåg hur dagarna däremellan var.

Kanske var det inte bättre då, bara annorlunda.

I ett annat liv lekte jag fallen prinsessa.
Fast fallen var jag väl kanske.