Det är som om någon har amputerat din arm. Som om någon kom
in och bara ”vi vet att det här är en jättestor del av dig och ditt liv men vi
tänker skära bort den nu. Det kommer vara jobbigt, det kommer bli en omställning
och det kommer ta tid, men du kan leva utan den.” och så skär dom bara bort
den.
Armen kanske var sargad, det kanske gjorde ont i den hela
tiden och den fungerade inte alltid som den skulle. Men du tänker ändå att man
hade kunnat göra mindre ingrepp, låta det ta tid, laga lite i taget och så hade
armen kunnat bli frisk igen. Men nu går inte det, armen är borta för alltid och
man kan inte sy tillbaka en avkapad arm.
Det går en månad, du börjar vänja dig. På vissa sätt är det
bra, det där som krånglade med armen är ju borta. Samtidigt gör det fortfarande
så ont, och inte bara i såret, utan i armen som inte längre finns kvar. Och den
smärtan är den värsta, för det finns inget du kan göra åt det. Du kan inte fixa
något på något som inte längre finns kvar.
Och visst, det finns proteser. Men de skaver, det är svårt
att hitta rätt, att vänja sig, och det kommer aldrig bli samma sak som att få
tillbaka din arm. Även om protesen kanske kan göra saker din arm inte kunde,
den förfryser inte om du smsar utan vantar till exempel, så kommer den aldrig
vara din arm. Och även om du kan leva utan den, och utan protes också för den
saks skull, så vill du inte. Allt du vill är att känna dig hel igen.
