Keeping my distance, I look but I don't really see

Den elfte plus ett

Yeah, isn't it enough now that you know our chance is gone?
To have you for the night - you've had me all along.
Isn't it enough now that you can hardly breathe?
Oh, just stay, just stay the night with me.
Stay the night with me.

I keep trying to move on, there's something in the way.
You've had me so long and it's the way it'll always stay.
I've been trying to move on, there's something in the way, yeah.

Oh, isn't it enough now that you know our chance is gone?
To have you for the night, you've had me all along - all along.
Isn't it enough now that you can hardly breathe - hardly breathe.
Oh, just stay.Just stay the night with me.
Stay the night with me.

7-16 Augusti

Tröstar min söndriga själ med en resa till Albanien med familjen! Kommer bli Så Skönt, längtar redan! :)

When we stop breathing for each other

Jag stänger in det. Jag sysselsätter mig och tänker på annat. Jag går omkring i vår lägenhet och låter en liten bit av mig själv tro på att du bara är iväg en stund och när som helst kan komma tillbaka. Det är så lite materiella ting som är borta så det är inte svårt att intala sig att inget har förändrats. På något sätt håller jag ihop, jag fungerar. Jag pluggar till tentorna och gör det jag ska.

Ibland tror jag på vad folk säger, att jag är stark. Men egentligen har jag varit svag så länge att den nya smärtan bara ersätter de gamla, mindre smärtorna efter varje besvikelse, varje outtalat krav och det dåliga samvetet. Och även om den här smärtan är så fruktansvärt mycket värre är jag så van vid att leva med det att jag klarar mig ändå. Bara jag slipper se dig, tänka på dig. Inte är hemma så mycket, åtminstone inte själv. Då går det. En dag i taget. En natt i taget utan dig.

Jag förvånas över hur bra det går, samtidigt som jag fasar för den dagen det spricker. Och hoppas att den dagen kan vänta en vecka till.

Det går över, det går över, det går aldrig över

Allt är iskallt och menlöst. Det finns absolut ingenting jag vill göra, ingenting som kan få mig att tänka på något annat. Inga tårar räcker för att gråta ut smärtan, inget kan jag äta som tröstar, inget löppass kan få ut det ur systemet. Det enda jag vill är det enda som inte kommer hända. Den enda som kan trösta är den som aldrig någonsin kommer göra det igen. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte "leva studentlivet till fullo".

Jag känner mig tom. Smärtan och tomheten äter upp mig. Jag känner mig hemlös och utan någon trygghet eller förankring. Jag vill bara vakna och inse att det var en dröm men för andra natten i raken gör jag inte det, och jag vet att jag aldrig kommer göra det heller. Jag vet att vi hade klarat det. Jag vet att vi hade blivit fantastiska igen. Du gav upp, och jag måste leva med smärtan.