Jag stänger in det. Jag sysselsätter mig och tänker på annat. Jag går omkring i vår lägenhet och låter en liten bit av mig själv tro på att du bara är iväg en stund och när som helst kan komma tillbaka. Det är så lite materiella ting som är borta så det är inte svårt att intala sig att inget har förändrats. På något sätt håller jag ihop, jag fungerar. Jag pluggar till tentorna och gör det jag ska.
Ibland tror jag på vad folk säger, att jag är stark. Men egentligen har jag varit svag så länge att den nya smärtan bara ersätter de gamla, mindre smärtorna efter varje besvikelse, varje outtalat krav och det dåliga samvetet. Och även om den här smärtan är så fruktansvärt mycket värre är jag så van vid att leva med det att jag klarar mig ändå. Bara jag slipper se dig, tänka på dig. Inte är hemma så mycket, åtminstone inte själv. Då går det. En dag i taget. En natt i taget utan dig.
Jag förvånas över hur bra det går, samtidigt som jag fasar för den dagen det spricker. Och hoppas att den dagen kan vänta en vecka till.
<3
SvaraRadera