Allt är iskallt och menlöst. Det finns absolut ingenting jag vill göra, ingenting som kan få mig att tänka på något annat. Inga tårar räcker för att gråta ut smärtan, inget kan jag äta som tröstar, inget löppass kan få ut det ur systemet. Det enda jag vill är det enda som inte kommer hända. Den enda som kan trösta är den som aldrig någonsin kommer göra det igen. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte "leva studentlivet till fullo".
Jag känner mig tom. Smärtan och tomheten äter upp mig. Jag känner mig hemlös och utan någon trygghet eller förankring. Jag vill bara vakna och inse att det var en dröm men för andra natten i raken gör jag inte det, och jag vet att jag aldrig kommer göra det heller. Jag vet att vi hade klarat det. Jag vet att vi hade blivit fantastiska igen. Du gav upp, och jag måste leva med smärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar