Ni vet den där känslan när en ser någon en bryr sig om, personen ser dig och automatiskt så blir ni glada över att se varandra och ler? Ni vet när den där känslan bara varar i en millisekund innan du inser att det inte är ni längre. Innan du inser att du inte kommer gå fram till honom, han kommer inte hålla om dig och du kommer inte sitta i hans knä och mysa in dig i hans nackgrop. Inte den här gången, eller nästa, eller någonsin igen.
Och allt du kan tänka på är att han sitter så nära, men ändå längre bort än han någonsin har varit förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar