Makabra liknelser

Det är som om någon har amputerat din arm. Som om någon kom in och bara ”vi vet att det här är en jättestor del av dig och ditt liv men vi tänker skära bort den nu. Det kommer vara jobbigt, det kommer bli en omställning och det kommer ta tid, men du kan leva utan den.” och så skär dom bara bort den.

Armen kanske var sargad, det kanske gjorde ont i den hela tiden och den fungerade inte alltid som den skulle. Men du tänker ändå att man hade kunnat göra mindre ingrepp, låta det ta tid, laga lite i taget och så hade armen kunnat bli frisk igen. Men nu går inte det, armen är borta för alltid och man kan inte sy tillbaka en avkapad arm.

Det går en månad, du börjar vänja dig. På vissa sätt är det bra, det där som krånglade med armen är ju borta. Samtidigt gör det fortfarande så ont, och inte bara i såret, utan i armen som inte längre finns kvar. Och den smärtan är den värsta, för det finns inget du kan göra åt det. Du kan inte fixa något på något som inte längre finns kvar.

Och visst, det finns proteser. Men de skaver, det är svårt att hitta rätt, att vänja sig, och det kommer aldrig bli samma sak som att få tillbaka din arm. Även om protesen kanske kan göra saker din arm inte kunde, den förfryser inte om du smsar utan vantar till exempel, så kommer den aldrig vara din arm. Och även om du kan leva utan den, och utan protes också för den saks skull, så vill du inte. Allt du vill är att känna dig hel igen.